Description

Husen var ganska nya, fyra våningar, och Peter antog att de nog skulle hålla rätt bra även om bomberna föll alldeles intill. Fönstren skulle tryckas in och en del av fasaden skulle väl slitas bort. balkongerna skulle rasa ner men det här var välgjorda hus. Och hettan skulle de klara hyfsat bra också, folk som tagit skydd i de här husen skulle antagligen klara sig, de flesta i alla fall.

Efter sin tid i Vietnam under kriget så är ingenting sig likt för Peter. Han ser krypskyttar som inte finns, och måsarnas skrik låter precis som de barn han hörde, efter att de fastnat i ett eldinferno. Den enda gången Peter känner sig trygg är om natten, ingen kan se honom i mörkret. Både tid och rum separerar honom från traumat. Trots detta är ljuden av bomber, människors skrik och kulsprutor öppna sår i hans inre som vägrar läka.

Denna novell ingår i samlingen Konsten att dö i april .